Den tråkiga nyheten dyker upp på fler och fler av mina musikervänners facebook-statusar – Saxofonisten David Wilczewski har avlidit i cancer.
Jag funderade på vad jag skulle skriva om det, men Johan Norberg skriver fint nog ur en kollegas perspektiv.
Jag tror att första gången jag hörde hans saxofonspel var på Lasse Danielssons fina Tiá Diá, som 13-åring golvades jag fullständigt av hans förmåga att väva in snabba “out” fraser i oväntade sammanhang. Snabbt och “svårt” var viktigt för en i den åldern. :)
Norberg nämner “Himlen Runt Hörnet”-solot (Spotify-länk) som exempel bland otaliga popproduktioner han medverkade på, och exemplet säger nästan allt om melodisinnet, känslan, fraseringen och soundet som Wilczewski behärskade.
Jag kände honom inte, men hans musikantskap kommer bli saknat.
EDIT:
Bernard Löhr om “Himlen Runt Hörnet”-solot: “Det är Dave Wilczewski som spelar solot och det är inspelat av Johan Ekelund. Mickarna är två gamla rörmikrofoner, Neumann M49, som jag satte upp i stenrummet på Polar. Det är en rätt udda mickning. En mick är ovanifrån, rätt högt upp har jag för mig, riktad ner mot munstycket, och den andra är underifrån, riktad uppåt. Solot är gjort medan ljudet fortfarande ställdes in, under första genomåkningen, fast han spelade inte solot där det ligger nu utan i faden när han fortfarande stod och kände på låten. Sedan är det inklippt, med komp och allt, till det ställe där det ligger nu. Det var så man fick göra på den tiden. Det gjordes också några tagningar till men ingen av dem kom i närheten av det vi hade.”
